Behandling

En obstruktiv sömnrelaterad andningsstörning uppstår då utrymmet för luftpassage genom svalgregionen blir för litet eller helt upphör under inandningen. En betydande orsak för att detta skall uppstå är tungan som tenderar att falla bakåt under inandningen, detta uppstår lättare om man ligger på ryggen än på sidan.

Tungans muskler fäster bland annat i underkäkens insida bakom framtänderna. Genom att skjuta fram underkäken får man tungan att röra sig framåt i munhålan och därmed öka andningsvägens volym i svalget. Detta är principen bakom behandling med bettskena/sovskena mot sömnapné.

Det är emellertid av stor vikt att skenan provas ut på rätt sätt för att man skall kunna få så bra nytta av denna behandling som möjligt.
Man kan normalt skjuta fram underkäken 8 - 10 mm från det normala sammanbitningsläge, vanligtvis något kortare för kvinnor än för män.

För att belysa nödvändigheten av en bra utprovning får vi tänka oss två olika fall.
I det första fallet har man hög ambition att få en bra andningsfunktion och framställer en skena som drar fram underkäken så långt det går. Risken är här mycket stor för att käklederna blir överbelastade med smärta såväl dagtid som nattetid. En sådan skena kan inte användas även om den öppnar andningsvägarna bra.
I det andra fallet vill man vara säker på att inte överbelasta käklederna och framställer en skena som bara drar fram underkäken 4 - 5 mm. Denna skena går bra att använda utan besvär men den har vanligtvis för dålig effekt på andningsstörningen.
Enligt våra erfarenheter på sömnlaboratoriet lämnas ofta skenor ut med för dåligt framdragning och utan att behandlingseffekt följts upp.

Målsättningen är alltså att föra fram underkäken tillräckligt långt för att hindra andningsstörningarna från att uppkomma men utan att det blir besvär från käklederna, "balans" mellan fall 1 och 2.

Vi har löst detta problem genom att införa ett moment, positionering, där enklare skenor med olika framdragningsgrad används av patienterna under några månader. Vi har då möjlighet att successivt öka framdragningen utan att käkledsproblem uppstår samtidigt som vi observerar hur behandlingseffekten förbättras. Den slutgiltiga skenan framställs först sedan behandlingen har visat sig ha effekt.